Markus Priftis

Ibland får jag frågan varför min debutroman Gå på djupet handlar om fotboll. Svaret är att jag alltid har fascinerats av livet som fotbollsproffs. Inte av det uppenbara – bilar, brudar, bollar och bankkonton – utan av själva livssituationen. Tänk själv: man tar en tvättäkta, mellanmjölkssvensk 20-åring och slänger in honom i en tillvaro där han tjänar absurda pengar, där han kan läsa sitt namn i tidningsrubrikerna varje söndag, där alla känner igen honom och älskar honom – och där en hel stads förhoppningar vilar tungt över hans axlar. Fatta vilket miljöombyte! Fatta vilken press! Och försök sedan fatta varför så få har försökt skildra det livet i skönlitteraturen. Det är det jag har försökt göra med Gå på djupet.

Annars då?

Jag är kemist, cyklist och spokenwordartist. Jag fyller år på julafton, är beroende av mörk choklad och växte upp i Södertälje. I valet mellan statistisk termodynamik och strategiskt entreprenörskap väljer jag den med mest fantasi och gratis godis. Jag tycker om vatten, Tage Danielsson och när publiken applåderar. Jag tycker inte om elektronisk dansmusik och jag tål inte russin. Jag har gradvis börjat bry mig mindre om vad folk tänker om mig sedan jag insett hur sällan de gör det. Om jag inte vore kemist, cyklist, spokenwordartist och numera också författare, skulle jag antagligen ha blivit lärare.

[one_half first][/one_half]

[one_half][/one_half]